EU’s överlevnadsstrategi genom den stora finanskrisen 2008

Drygt tio år har passerat sedan världsekonomin sattes i rejäl gungning och ett nytt ekonomiskt paradigm nästintill tvingades fram. Återhämtningen har varit tung och snåla vindar blåste länge genom framförallt västvärldens ekonomier. Lite över ett decennium senare har världsmarknaden åter stabiliserats, så även i stort för den hårt drabbade Europeiska Unionen. Men vad var det egentligen som hände? Varför drabbades vissa EU-länder hårdare än andra av finanskrisen, och vad gjorde EU för att rätta till den ekonomiska balansen igen?

Först och främst – hur kunde det gå så fel?

Den 15 september 2008 skedde det som kom att bli startskottet på den mest omfattande globala finanskrisen sedan den stora depressionen på 1930-talet. Den anrika investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs, efter att den synnerligen uppblåsta amerikanska bostadsmarknaden kollapsat. Lehman Brothers konkurs och händelserna som föranledde den, orsakade dramatiska svallvågor genom hela världen. Händelseförloppet kan närmast liknas vid en dominoeffekt, som startade med att ekonomisk osäkerhet och stora kreditförluster – till följd av fallande bostadspriser – drabbade hela det amerikanska bankväsendet. De krisande bankerna slutade som resultat av det att låna ut pengar till varandra, vilket i sin tur fick stora konsekvenser för många länders produktion, export och således även arbetsmarknader. Efter Lehman Brothers stod ytterligare betydelsefulla internationella banker inför konkurshot, och paniken spred sig som en löpeld genom centralbanker och regeringar världen över. Genom att skjuta till astronomiska belopp till de krisande bankerna, förhindrade man fortsatt fritt fall – men priset att betala blev högt. Länder som redan innan hade dragits med betydande statsskulder, fick det nu ännu kärvare. Grekland, Portugal och Irland ringer förmodligen en bekant klocka?

Hur agerade EU före och efter krisen?

Den globala finanskrisen lämnade ett flertal EU-länder på ruinens brant, och interventioner blev nödvändiga. Värt att nämna är att man redan vid EU’s bildande klubbade igenom specifika regler som skulle se till att samtliga medlemsländer skötte sina finanser och inte drogs med oacceptabelt stora budgetunderskott. Att reglerna sedan inte följdes var onekligen den största bakomliggande orsaken till den ekonomiska recession som följde krisen. 

För att rädda skinnet på de allra mest krisande länderna, och i förlängningen EU i stort, lånades hundratals miljarder ut till bl.a. Grekland, Cypern, Portugal och Spanien. Med vissa förbehåll förstås. EU drog lärdom av vad som hade skett och införde skärpta kontroller över såväl medlemsländernas ekonomier, som hela finanssektorn och bankväsendet.

Gemensamt för de EU-länder som drabbades allra hårdast av krisen, var medlemskapet i den europeiska valutaunionen. Huruvida den gemensamma valutan var en av orsakerna till att somliga länder drabbades hårdare än andra kan man spekulera i, men klart är iallafall att det ökade sårbarheten eftersom krisen enklare kunde spridas från nation till nation. EU vidtog som följd åtgärder i form av införande av särskilda fonder och mekanismer i syfte att stötta upp den europeiska ekonomin i allmänhet, och kanske Euro-ekonomin i synnerhet. Läget har förvisso stabiliserats och de mest skuldtyngda nationerna har nu näsan över vattenytan igen – dock inte utan att kritiska röster höjts mot såväl idén om en europeisk valuta, som mot EU’s hela existens. EU må ha överlevt denna finansiella kris, men tiden får utvisa hur det naggade förtroendet för unionen påverkar framtiden.